UR ETT HJÄRTAS DAGBOK 203 
ej mitt sällskap ! Orden brinna som eldstungor i skymningen . 
Dyre Werther och Lotta , jag följer edra vand - ringar och jag gräter , fuktande dessa biad med min medkänslas târ . O , huru kämpade ni icke med lidelsen ! Hvem är den förvetne liken , som vili kasta första stenen pâ eder och med fingret mot sitt bröst säga sig själf oskyldig ? Ej ens själfrätt - färdighetens egen röst skulle drista antasta er hârdt sonade ömhet , och hur mycket mindre dà jag , som ständigt ber och traktar ! Dock tyst därmed i kväll ! Knorriga mask , vili du dà evigt i ditt raseri anklaga Den Allgode , som är alla varelsers urhaf ? Tygla din âtrâs buller och bringa i rördt tackoffer Herren din hyllning . Och när det blir kväll och himlen bleknar öfver trädens toppar och daggen âter lif - gifver hvarje af solens hetta torkad stängel , fall pâ , knä och lât naturens mildhet öfverströmma dig . Se , tyst blir nu hvarje fâgel pâ sin nattkvist , blif dà stilla mitt hjärta — ocksâ du — 
* 
2 sept . 1794 . 
Tidigt före soluppgângen , dâ ännu natt täckte allt och imman fuktade mitt fönster , vaknade jag upp , säll och glad , stärkt af en fridfull slummer och drog pâ mig det dagliga lifvets kläder , för att ute högt pâ bergkumlets tinne , där jag som gosse lekte fâgelskytt med bâge och snöre , hälsa solens upp - träde och med de enkla och osminkade ord , som andakten kan pressa fram ur ett öfverfullt men ej