KALONYMOS 187 
döde hjältarnes skepnader skymtade i dunklet och lyfte svaria hjässor och blanka klingor mot takspar - rarna . Sorlet frân de sju kullarnas stad , som de fem rabbinerna tillsamman hört en vârgryning , dà de nalkats Rom för att bönfalla Caesar , och som dà i grässlättens morgonstillhet oförglömligt fyllt deras bröst med förtviflan öfver Edoms öfvermakt , för - rann som en fjärran dyning för Josuahs och Davids segerrassel . Skulle Herren icke än eil gâng kunna sända den starkaste af sina änglar , dödsängeln , sâ - som sin stams bundsförvant och det i floder för Titus' lansar gjutna blodet varda det nya pâskoffret , som i frälsningsnatten glödde pâ dörrstenar och poster ? Skulle eldstoden icke än en gâng kunna stiga ur marken , nâ himmelen , blifva Israels seger - bloss och fiendernas mordbrand ? En pâsknatt — larde skriften — skulle blifva Messiasnatten — var icke Bar - Cochba den lofvade hämnaren och herren ? Sa sporde de fem hvarandra och sago med brin - nande ögon ut mot mörkret . De ristade sina stora skägg . Solen , som bländande lyfte sig ur hafvet och glödgade Bene - Beraks takkrön , fyllde deras hjärtan . 
Men ack ! »stjärnans son» föll pâ valplatsen och skulle blott minnas under spenamnet »lögnens son» . Templets halfresta kolonner grusades för sista gangen , och Zions berg blef ett stenrös med bon för korparna och lyor för schakalerna . De fem rabbinerna blefvo alla stenade eller branda , Elieser med lagen , Josuah , den vise nâlsmeden , Eleasar , tankedrömmaren , och Tarphon , den väldige bestraf - faren . Sist dog Akiba själf pâ bälet , knackt af sitt