KALONYMOS 155 
rande pärlan och den kostbara ädelstenen bland döttrarna pâ det svenska Zion ? » Och den lilla bruna gubben tog fram ur fickan en blank Tuladosa och tog sig tärögd en stor pris snus , själf rörd öfver all den dolda poesi , som fanns inom honom , som saften inom apelsinens skrumpna skal . 
»Hvem menar herr Seidenschnur ? » 
»Den sköna Esther naturligtvis , Esther , dotier till Jair Henoch . » 
Kalonymos spratt till . Henoch var hans egen värd , i hvilkens hus han bodde , och han begrep icke , hvart gubben ville hän . Seidenschnur ruskade sitt brunbetsade hufvud öfver en dylik enfald . 
»En ogift jude är ingen människa , » sade han , »ty det heter : man och kvinna skapade han henne och kailade henne människa . » 
Och med en svart tumme tryckte han till locket pâ dosan och tittade plirögdt pà den unge mannen . 
Dà gick plötsligt ett ljus upp för Kalonymos . En spjufvers solsken föll öfver hans ansikte . derna blänkte mellan de ungdomligt lysande Iäp - parna . Endast de bruna ögonen voro som vanligt dunkla och fránvarande . 
»Herr Seidenschnur är sâlunda ocksâ försam - lingens äktenskapsmäklare ? » utbrast han . 
»Ja , med den allsmäktiges nád är jag det och berömd som sâdan till pâ köpet . Men tyst därmed ! En främmande tunga mâ lofva dig och icke din egen mun ! Men Herren ensam vet , hur mânga jag skaffat tili världen . Jojo , när man slaktar , ser man bäst vikten af , att kreaturen formera sig . » 
Han bief âter rörd , denna gàng öfver sitt djup -