KALONYMOS 
153 
med lätta stcg trädde han öfver dörrstenen och tände de sju sabbatslâgorna i sina föräldrars hus . 
Stockholms hvassa marsdager , fylld af glansen frân sollyst snö och genomfläktad af blâsande sjö - luft , väckte Kalonymos i hans takkammare pâ Öster - lânggatan . Han mindes icke sina drömmar , men började genast , medan han klädde sig , öfvertänka dagens ärenden . Förströdt blickade han ut pâ den , som lyste i hvit morgonfrost med obekanta hus , trappor , hvilkas steg han aldrig nött , och en klockklang , som för främlingen tonade kallt och utan minnen . Men ârslângt reslif hade vant honom af med de goda mötena med välkända orter , och de alltid växlande städer och människor , som , när han slog upp ögonen , motte blicken , bestyrkte det pilgrimskall , för hvilket han lefde . Frân land till land , öfverallt dar en synagoga stod , omgifven af skumma judekvarter , hade han farit för att allt förkunna de kärlekens ord , som gifvit honom själf frid och stolthet . I brinnande förtröstan hade han börjat färden och fortsatt den i trots af be - svikenhet och förföljelser med den blott stegrade hänförelsen hos sanningsvittnet , för hvilken törn - styng och piskrapp blott bekräfta uppdragets liei - gelse . Rabbiner och skriftlärde hade bannlyst nom framför de utbredda heliga thorarullarna i skimret af den eviga lampan . Dörrar hade slagits igen efter honom med hân och spe de svarta regn - kvällarna , dà sinnet traktade efter värmen och huf - vudet efter kudden . Ensligheternas enslighet — den af sina egna bröder utstötte judens — hade lânga