152 ROCOCONOVELLER 
Genom den högblä , genomskinliga lüften kommo flyttfâglarna pâ flaxande vingar och bragie bud oni att det âter var sommar i Canaan , och att mandel - trädens blom och vinstockarnas rankor lyste öfver det heliga bergets grusade tempelstad . 
Kalonymos foli pâ knä och bad : »Fader , du , som jag aldrig känt , men som jag ständigt ser bredvid mig i aftonskuggan , grâ och böjd , som jag en gâng sleali blifva — moder , du , soin nyss knutit hufvan pâ ditt livita hufvud och gätt bort , men som jag vantar âter skall träda öfver tröskeln , blott det rör vid rigeln pâ vâr dörr — se , vid edra fötter lägger jag detta hämndens tecken , ty nu känner jag , att I själfva fostrat mitt hjärta tili att delà kärlek och icke tili att delà hat . » 
Sä , och med andra ord och böner , hvilka hans själ samlat och diktat utan att han själf visste därom , pâ ensamma vandringar och under tysta nattvakor , men hvilka nu af sig själfva kommo pâ hans tunga , lade han stenen sakta pâ den tillmyllade grafven , som dödgräfvaren redan täckt med gröna , växande grästorfvor . 
Kalonymos gick hem i den svaia bla aftonen . Öfver heia slätten , sä längt man künde se , blommade hvita hyacinter och doftade — heia världen öpp - nade sig och blommade . 
Alla de mânga masterna med lätt tackling och hvita segei , som syntes pâ floderna och i kanalerna , forde blott vidare tili nya hvita blomland . nymos log mot det gula judetecknet , som var in - sydt pâ det mörka klädet i hans rock . Han hade löst cirkelns trolldom — den fjättrade icke mer , och