KALONYMOS 151 
kom ännu ihâg , hur mycket man kan lida , när man är ung . 
Kalonymos lutade hufvudet mot den garnies axel , och i en ström af târar och ord brusade det fram : hans sorg , hans ensamhet och det hatets bann , som lagts pâ hans hufvud och som fjättrade hans lif . Abraham - ha - Kohen skakade det hvita hufvudet . 
»Min son , » sade han , »vandra du , innan det blir kväll och sabbaten gar in , âter till kyrkogârden och lägg hämndens sten pâ de garnies graf . Den är deras och de vilja kanske visa den vid det stora vittnesmâlet . Men du skall vara fri , ty , ser du , kärlek är det pura guldet , som räntas och för - räntas . . . men hämnd är ett ondt arf och ingen skall lefva för en annans hat . » 
Kalonymos säg ängsligt forskande i den garnies ögon . En hädelse mot de döda tycktes honom râdet . Men Abraham - ha - Kohens âldrade ansikte talade med makten af visdom , som mognat och grânat , och det kom ro öfver ynglingen , när rabbinen lade en hvit duk pâ hans hjässa och välsignade hans vand - ring . Dà tog han stenen och bar den tili gârden , som lâg bland fälten pâ den vida slätten , omgärdad af stenmurar . Men den vanliga dyster - heten var i afton borta frân hvad judarna bruka kalla Israels trädgärd . Videt susade icke denna afton därinne pâ kyrkogârden som eljest om de fângna harporna vid strömmarna i Babylon , men prasslade gladt och luftigt för värvädret . Den svarta flädern , afskedets och skilsmässornas träd , höljdes af stora , hvita blomklasar , hvilkas kryddoft gaf den inne - slutna platsen en lukt af lugnt och väl tilläst hem .