150 ROCOCONOVELLER 
Kalonymos drömde att han nyss vändt hcm frân sin moders begrafning och nu stod , en ensam yngling , i det ensamma , öde huset vid den trânga judegatan i Leewarden . Likbegängelsens ritual , hvilkens enformigt högtidliga , hebreiska klagoord med deras klang af snyftningar frân sammansnörda hjärtan sorlat doft och sällsamt i värtöcknet ute pâ kyrkogârden , genljöd ännu i hans öra . Men dess - emellan hörde han tungt och doft genom skym - ningen bullret af det första spadtag jord , som han enligt högtidligt bruk själf med darrande hand fällt mot de nakna bräderna i moderns kista , dunsen af den vâta , kalla jorden , i hvilken sommarens frön redan grodde , men som vigde modern tili för - intelsen . 
Han vandrade af och an i de tomma rummen och flyttade stenen , som den bortgângna ännu haft liggande i sin dödssäng , frân plats till plats . Han lyfte den pâ sina bâda händer , fann den tung och visste ej , hvad han skulle taga sig tili eller hvar - med han skulle börja . Vâreftermiddagen log ljus in genom fönstret , men hvad ville den honom ? Till hat hade han födts och fostrats , och hârdt slog han händerna mot ögonen för att slippa se den strâlande aftonen . 
Dà tog det i dörren och in trädde i sin släpande svarta kaftan och den spetskulliga hatten hans gamie lärare , Abraham - ha - Kohen . 
»Sitter du ensam och sörjer , Kalonymos , » sade gräskägget och säg med sina trötta , bruna ögon mot ynglingen . Qubbens panna var en enda stor skrynkla , hans hjässa och skägg hvita , men han