148 ROCOCONOVELLER 
De blott halft förstädda hebreiska orden susade for barnets öron sâsom en aflägsen ströms slag mot den solgula stranden — de sorlade och söfde . Men när modern slutat bönen , tog hon fram ur väggskäpet , som gömde det fattiga hemmets fâ - taliga klenoder sabbatslampan och högtidsbägaren , en stor , aflâng sten . 
»Med den här stenen dödades din fader , » sade hon , »men jag har suttit kväll efter kväll och âr eftcr ár och slipat den hvass som en knif , och den knifven skall du , Kalonymos , fâ i myndighetsgâfva . » 
Sâ tog hon stenen och med dess som en egg skarpa kant skar hon i barnets hand , sâ att huden fläktes upp och det blödde . Barnet snyftade högt . Men modern förband icke sâret utan tog gössen upp i sitt knä och lugnade honom med att berätta . Hon berättade hur Judith gick tili Holofernes , läger . Det var en klar sommarmorgon , sade hon , och lärkan sjöng . Smâ lätta , hvita moin dansade öfver himme - len , och daggdropparna blänkte , där de hängde pâ grässträna , som veko undan för fällen pâ hennes kjol . Judith säg upp mot den blâ lüften med stela , bundna ögon , som om hon ville vakna ur en dröm . Hennes strupe fick en obetvinglig lust att jubla , och hon ville dansa fram öfver ängarna , sä de gyllene fotringarna blänkte mot hennes vrister . 
Hon hade ännu gamia föräldrar i lifvet , och hon själf drömde om att bära barn under sitt hjärta och längsamt âldras i en mans famn . Men hon künde hvarken sjunga eller dansa . Hennes steg ledde henne den väg , som var henne utstakad att