MAGI STRARNE I ÖSTERAS 
85 
som när ett drama börjar . Rösten var djup och stark . Vakna nätter hade fyllt den med sina hemlig - heter och de döda timslagens saknad . Men röst - klangens lidelsefullhet mildrades , när sângerskan kom in i stycket . Hon sjöng en visa af Händel , lugn och klassisk , och med dess tonflykt renades rösten , som ett springvatten blir hvitare , ju högre det nâr frân metallbassängen i marken . 
Erland lyssnade tili sängen och kände ljusa , svindlande höga hvalf slâs öfver sitt hufvud och en stilla , mäktig tempelvidd spännas ikring sig . Han tänkte pâ en kyrka , som människan gärna gör , när det blir frâga om ett rum , i hvilkets svaia högtid hon försvinner . Men det var hvarken slut cller början pâ denna byggnad . Ty hvart han vände blicken , var det höga hvalfvet öfver honom och tempelvidden rundt ikring honom , och heia det lefvande lifvet fanns därinom , brusande precis som eljes , blott därtill med den mening , som gemensam helgd gifver . Men den djupa kvinnorösten var det , som omhägnade allt . 
Erland forde . händerna tili pannan . Han var icke glad , han var icke ledsen , men kände sig blott sällsamt invigd , och när just nu Karin , letande honom , syntes bland växterna i dörren , künde icke ens hennes gestalt rubba den svärmeriets frid , som var öfver honom . Hvarför skulle icke lilla Karin ocksâ fâ komma in i kyrkan ? 
Han vinkade ât henne och pekade tyst pâ den tomma platsen bredvid sig . Men Karin var ickc nöjd med att sitta stilla vid hans sida . Just nu ville hon i smyg , men strax bredvid alia de främ -