MAGI STRARNE I ÔSTERÂS 
75 
lilla flickhjärta sprattla som en fângen fâgel i sin hand . Han lutade sig ned öfver henne och kysste häftigt hennes härfäste . Hvad hon var ung och frisk ! Hon doftade mjölk och blomma ! Hvad söndagseftermiddagen skulle vara kulen och out - härdlig utan henne ! Han slog armen om hennes lif och forde henne sakta öfver golfvet tili den stora länstolen vid uret , och leende sâgo de sina skuggor hinna upp hvarann och smälta samman i halfmörkret . 
Erland satte sig och bredde ut armarna . 
»Skall du nu fâ sitta pâ Gud Faders högra hand , » sade han . 
Men just dà Karin skulle hoppa upp i hans knä och smyga sig tili honom , öppnades dörren . En hög , mörk gestalt stod dar , omfluten af lamp - ljus frân rummet innanför . 
»Hvad gör ni här i mörkret , barn ? » 
»Inga mörkrets gärningar àtminstone , » svarade Erland och skrattade , dock utan att nu , lika litet som nâgonsin , förblifva oberörd af det intryck af allvar , sträng plikt och besvikenhet , som hans mors person ständigt meddelade . Han kände Karins hand darrande lösa sig ur sin . Liksom en dyster bud - bärarinna , tyngd af sina sorgliga underrättelser , verkade ocksâ fru Strâle , dà hon plötsligt öppnade dörren och infattad af de hvita dörrposterna stod där , mörkklädd i dunklet , inedan skenet inifrân lät den svarta flätkorgen öfver hennes hjâçsa lysa mot det i elfenben skurna ansiktet . 
»Erland och Karin , kom in tili mig ett tag , jag vili säga er ett ord . » 
Inné i fru Strâles blekta , gröna arbetsrum brann