74 
MAGISTRARNE I ÖSTERAS 
strax i början , men när den kommer igen alla dar , morgon , middag och kväll , da fattas man snart af en alldeles orimlig längtan efter — annan fisk . » 
»Fy , Erland ! » 
»Det är det hvita portvinet . Det lâter en blifva frisprâkig , prata dumheter , som det kallas , när man säger ut hvad man tänker . För resten har jag aldrig râkat nâgon ung karl , hvilkens kvinnoreligion , när man en smula närmare granskade hans hjärta och njurar — och i synnerhet de sista — icke var tämligen muhammedansk . » 
Den gamia moraklockan , pâ hvilkens grön - strukna trä en sträng , allvarsam bondmâlare fram - ställt lifvets bok liggande uppslagen med tuktens ris mellan sidorna inom en krans af tistel och törne , slog nu sex med sitt trötta , rosslande slagverk . Heia den lilla Staden lâg i söndagseftermiddagen sâ stilla i snön , och det bief sâ tyst i salen , när de bâda unga tego , att de tyckte sig höra afton - sângens koral med lugna , jämna vingslag flyga öfver Österäs och ut mot skogarna , hvita under svagt stjärnströdd himmel . Vintermörkret flödade öfver mossan med berberisbären mellan innan - fönstren och glöden dog i askan . 
Karin satte frân sig kön . Hennes blâ ögon blänkte , dà hon betraktade Erland . 
»Nu är jag trött pâ Fortuna trots all min lycka . Lät oss sätta oss i skymningen och skvallra . » 
Hennes klara stämma lät beslöjad och sväf - vande . 
»Kallas det skvallra nu , » sade Erland , som ocksâ fick lust att smekas och att känna hennes