MAGISTRARNE I ÔSTERÂS 
73 
liljekullarna — tvärtom . Hon künde godt hafva hetat Ingeborg . Hon strâlade af ungdom och frisk - het i sin smâstadselegans och skulle säkert ligga s0m mjuk , hvit bomull kring hjärtat . 
»Laga dâ att du fâr fatt i högsta vinsten , » bröstade sig Erland . Han var het i kinderna af sin rnors starka söndagsmat och hvita , källargömda portvin , och i den âldriga kakelugnen med profeten Jonas och hvalfisken i kakeln öfver ugnsluckan lâgo stora bränder och glödde , blossande och röda . 
Karin lutade hufvudet litet pâ sned mot tyll - spetsen kring sin runda hals . En blekröd strimma frân elden följde den mjuka kinden och försvann i hârburret öfver örat . Medan hon mättade med kön , öppnade hon omedvetet munnen , sâ en tand - rad syntes , hvit och hvass som en vargunges . Sâ stötte hon tili kulan och den rullade direkt ned i midtfördjupningen pâ bordet . 
»Högsta vinsten , » ropade hon och klappade i händerna . »Hvad säger du nu ? » 
»Det ser onekligen ganska allvarsamt ut för ni ig , » svarade Erland skrattande och tände en ny cigarrett . »Men tag dig till vara själf . speiet gär ändock an , men när man kommer öfver tili de hvardagliga äktenskaps - och hushâllsspelen , som svälta räf , skrapnos och patience , är leken icke hälften sä rolig . Har du varit i de norska fjällen ? » 
»Nej . » 
»Där finns en lifrätt , hvilken alltid stärkt erinrat mig om äktenskapet . Örret heter den ! Det är en sorts laxöring , som man är alldeles förtjust i