MAGISTRARNE I ÖSTERAS
5
samma kväll ätervägen hem . Längsamt gick van - dringen genom den ändlösa älgskogen , nu när man icke künde glida pâ skaren . Dag och natt växlade , inen där inne rádde evigt samma gröna skymning och samma sus öfver hufvudet , sâsom pâ hafvets botten , af de tunga grankronorna . Doft trampande försvann uroxen bland stammarna . Asvar jagade icke mer än for nödtorft , utan skyndade hem . Var barnet födt ? Skulle han igenkänna faderns själ i dess ögon ? Eller mäste han dräpa Engun , sedan han virât hennes lânga hâr kring sin arm ? Sâ sporde han ständigt sig själf och längtade allt mer till huset pâ Österäsen .
Mälaren lâg där framför som en spänd bâge af blätt vatten , och hans hus just där man riktade pilen pâ bägsträngen , och som en pil künde ocksâ blicken därifrän flyga öfver solig bölja och grön mark .
Asvar hastade mer och mer . Till sist sprang han dag och natt och kom ändtligen en sjunkande soltimme upp pâ klinten öfver Mälaren . Under ho no ni lägo hans hus och gärd . Men för stugdörren säg han Engun sitta i sin hvita ylle - dräkt med hornknäppena . Hennes hâr vajade . Hon lutade sig öfver en bädd af vide . Där mäste barnet ligga ! Men nu föll plötsligt en tät , blodröd dimma öfver Asvars syn , och han urskilde intet vidare . Stelnadt blod hade han i hâr och skägg efter djuren , som han dödat och förtärt , och med yxa och lans i handen sprang han nedför brinken rakt fram tili Engun .
»Asvar ! » jublade hon .

Nutzerhinweis

Sehr geehrte Benutzer,

aufgrund der aktuellen Entwicklungen in der Webtechnologie, die im Goobi viewer verwendet wird, unterstützt die Software den von Ihnen verwendeten Browser nicht mehr.

Bitte benutzen Sie einen der folgenden Browser, um diese Seite korrekt darstellen zu können.

Vielen Dank für Ihr Verständnis.