138 
MAGISTRARNE I ÖSTERAS 
var . Hon väntade alla pojkarna med belâtenheten hos en bisköterska , som ser svärmarna komma tili kupan . Det var spirande kraft och - fruktbarhet , grodd och glädje , hvart hon sâg i värkvällen . Àter kom bilden med bikupan för henne . Hon var ju den lyckliga tjänarinnan , som fick skatta den , skatta lifvet pâ dess sota honung . 
Pâ den lilla verandan ât trädgärden satt rektor Frank , omgifven af alla sina lärare . Själf hade han det vänligaste uttryck af efterlâtenhet , som hans stränga ansikte künde bestâ . Han hade fâtt Ragnar Gylling bredvid sig och med en broderligt bekymrad ätbörd lagt armen kring vännens - stolskarm . Till och med Frank , hvilken med sin järnhälsa nästan hade svârt att fatta , att människor öfver hufvud taget voro sjuka , hade icke kunnat undgâ att märka den tärdhet , som under vintern kommit öfver histori - kerns ansikte och den stickande glansen i hans ögon . Men Gylling nickade blott ât Frank , utan att säga nâgot , nickade som man endast gör det ât ungdoms - vännen , som känner ens inre stat : hemligheterna , sorgerna , de infriade och de felslagna förhopp - ningarna , heia lifvets debet och kredit . Midt emot satt klassikern , den rödskäggige Roos , lik en skogs - röfvare med sin stora slokhatt . Han underhöll med vanlig vältalighet Erland och kandidat Andersson - Alm . Men endast Erland lyssnade . Ty skalden hade inspiration . En dikt höll pâ att födas , be - 
gynnande : 
Vackra , hvita Valborgskväll .
	        

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.