MAGISTRARNE I ÔSTERÂS 
133 
eller sa olycklig som det fôrmâldès . Lycka ? Var det icke närmast en fint stämd musik i blod och tanke , en de inre sfärernas harmoni , eterisk som den planeternas , om hvilken myten talade ? Hur sällan hade andra människor klaven till ens väsens melodi ? Ett rum ât solsidan , ett vinddrag frân en doftande trädgärd , ett vackert moin , ett par strofer i en versbok och tusen andra ting ägde kanske lika mycket af den magi , som lyckliggör ! 
Sâ sökte Erland resonera sig tili ro , och det ( rick bättre , än han vâgat hoppas . Han sâg sig ikring . Högmässan var öfver och klockorna hade tystnat . Helgdagsmiddagens giada ro föll öfver Österäs , som strâlade i solen och aprilluften , aldrig för gammalt att vanta ny vâr öfver âldrade bygg - nader och minnen . En stämning af bordsbön och en svag lukt af söndagsstek flöto genom gatorna . I ett närliggande hus tycktes middagen redan vara öfver , ty söndagseftermiddags quatre - mains - en be - gynte . De Spröda tonerna af ouvertyren tili Mozarts »Titus» trängde ut till bersân , där Erland satt . Han hade själf spelat den som pojke , och hans pianolärarinna hade slagit honom pâ fingrarna med en lin jal , när han spelade en liten krânglig figur i otakt . Nu mäste han skratta , när han hörde tyren igen med samma otakt pâ samma stalle . 
»Här är fridfullt i Österäs , här finns hvarken tid eller rum , » sade han . Han kände sig ironisk mot sig själf , och da var han pâ god väg att till - friskna . Lugnet var ljuft att andas och ljuft var det att ej längre behöfva strida med sig själf och sina kära . Han skulle lugnt kunna kyssa moderns