128 
MAGISTRARNE I ÔSTERÂS 
sá länge af vintern isade trädgarden lösas ur frost - dvalan . 
Krokus och snödroppar knoppades mot söder , och fast träden och buskarna i de gamia bersâerna och gângarna ännu voro mörka , utan skott eller ansats tili grönska , säg man att de sträckte pâ sig i sömnens sista oroliga timme och redan drömde om uppvaknandet med mot solen höjdt kvistverk . 
Erland dref i tankar och hagkomster , som han icke lät taga gestalt , mellan träden och de tomma blomlanden . Solglittret öfver Mälaren drog honom omedvetet mot trädgärdens slut vid naden längs efter sjön . Hängande öfver staketet följde han de krusade vâgomas gang . . Dock , var - blásten lät honom icke varaifred , utan väckte honom ur drömmeriet med gällt sorl och brus öfver hufvu - det . Det Ijöd som sjöfaglar , hvilka skreko mot hafs , sâsom de gröna böljornas larm mot skärets fyrklippa , som propellerns slag och Atlanterângarens lurar och pipor . Erland säg upp . Det var i den närstäende telegrafstolpens järnträdar , som vinden tjöt , en korus af kailande , okända röster med alia slags lockelser och löften . Det var i ledningens porslinshufvar det klingade af vapen , kvinnoskratt , rulladt guld och sköra glaspokaler . Det var eil skärande sâng af naturelement , människostrupar och maskinsorl . land slöt de matta ögonen , skälfde i hela kroppen och lyssnade . 
Han sâg Sylvi stâ pâ däcket till sin nordsjöbät , strâlande och hög med hafssolen öfver sin svarta härhjälm och stormen mot sin dunkelvarma hud . 
Bakom fartyget spände kölvattnet sin glitter -