MAGISTRARNE I ÔSTERÂS 
125 
»Ja , barn , jag ber ju heller icke om nâgot löfte . Tank dig för bara en gâng till . Erland , du är det enda jag har i hela världen , och tro ändock , att det icke är blott för mig själf jag talat . » 
»Det tror jag . Jag behöfver ju heller ingenting lofva . Kail jag icke stanna , sâ reser jag . . . och dà tala vi ej mer . » 
»Nej , Erland . Hvad du ser blek ut , min gösse . » 
»Jag vili gärna vara för mig själf . Qod natt , mamma . » 
»God natt . » 
Fru Strale tog lángsamt lampan , gick sakta och stannade ett ögonblick vid dörren . Hon skulle ha gifvit allt hvad hon ägde , för att sonen i detta ögonblick kommit frani till henne , tagit henne i faninen och slätat heniles liar . Erland förstod det , men künde icke . Redan en läng stund hade han talat utan att mena nâgot , utan att känna annat , än att han var slagen och att han aldrig skulle fâ lefva sin önskans lif . I detta ögonblick hatade lian icke modern , men han älskade henne heller icke . Han blott förstod att han mäste följa hennes tillvaro , sä länge hennes blekta , olyckliga ögon künde se och detta svarta hâr föll lefvande öfver hennes skuldror . Sä lät han henne stâ där och tigga med blicken och säg bort . Hon suckade sakta och gick . 
Erland stod kvar midt pâ golfvet med handen mot sitt hjärta , som han tyckte stannadt och dödt . Han lyssnade tili hennes steg , som smâningom för - svunno genom det mörka liuset . Hade det i dessa funnits ett spâr af seger och själftillit , hade hans