MAGISTRARNE I ÔSTERÂS 
125 
»Ja , barn , jag ber ju heller icke om nâgot löfte . Tank dig för bara en gâng till . Erland , du är det enda jag har i hela världen , och tro ändock , att det icke är blott för mig själf jag talat . » 
»Det tror jag . Jag behöfver ju heller ingenting lofva . Kail jag icke stanna , sâ reser jag . . . och dà tala vi ej mer . » 
»Nej , Erland . Hvad du ser blek ut , min gösse . » 
»Jag vili gärna vara för mig själf . Qod natt , mamma . » 
»God natt . » 
Fru Strale tog lángsamt lampan , gick sakta och stannade ett ögonblick vid dörren . Hon skulle ha gifvit allt hvad hon ägde , för att sonen i detta ögonblick kommit frani till henne , tagit henne i faninen och slätat heniles liar . Erland förstod det , men künde icke . Redan en läng stund hade han talat utan att mena nâgot , utan att känna annat , än att han var slagen och att han aldrig skulle fâ lefva sin önskans lif . I detta ögonblick hatade lian icke modern , men han älskade henne heller icke . Han blott förstod att han mäste följa hennes tillvaro , sä länge hennes blekta , olyckliga ögon künde se och detta svarta hâr föll lefvande öfver hennes skuldror . Sä lät han henne stâ där och tigga med blicken och säg bort . Hon suckade sakta och gick . 
Erland stod kvar midt pâ golfvet med handen mot sitt hjärta , som han tyckte stannadt och dödt . Han lyssnade tili hennes steg , som smâningom för - svunno genom det mörka liuset . Hade det i dessa funnits ett spâr af seger och själftillit , hade hans
	        

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.