100 
LIFVETS FIENDER 
Här afbröts samtalet af Im hoff , som steg in med en rättad korrekturremsa i banden . Han var mycket blek , och de bâda mannen hade en pin - sain känsla af att han hört deras ord . Redaktoren , som hade lätt att rodna som en yngling , vände sig in mot elden och gnuggade sina händer som om han frös , och teaterkritikern trummade pâ fönsterrutan och tycktes med ens belt upptagen af snöfallet , som fyllde den eftermiddagsskumma lüften med en oändlighet af hvita fjun . Otto lade frân sig sitt korrektur och tog farväl . Han var färdig med dagens arbete , och med en suck af olust lämnade han tidningsbyrân , där han alltid erfor en välgörande känsla \af säkerhet , och steg ut i snön , mot allt det ovissa och hotande , som lurade därute . 
Det var en skymningsstund i aprii , dà snön föll , icke med vinterförmiddagens glädtighet , dä flingorna dansa genom den klara lüften och knäppa mot rutorna , utan med skymningstimmens tunga melankoli , flock efter flock , säfligt och obönhörligt i allt tätare massor . Det blir sâ tungt att gâ och sä tungt att tänka . Där man mödosamt stretar fram genom gatorna utan att se annat i den grâ rymden än snöns hvita klasar , som falla och falla , fâr man den förtröttades lust att uppgifva det heia , att sträcka ut sig rak läng och läta snöns svep - ning begrafva all den saknad och besvikenhet , som utgör ens lif . 
Otto huttrade i sin ulster , och dunklet föll med en rysning in i bans själ . Hessler hade tagit en detektiv i huset ! Det var allt , livad Otto hört af
	        

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.