100 
LIFVETS FIENDER 
Här afbröts samtalet af Im hoff , som steg in med en rättad korrekturremsa i banden . Han var mycket blek , och de bâda mannen hade en pin - sain känsla af att han hört deras ord . Redaktoren , som hade lätt att rodna som en yngling , vände sig in mot elden och gnuggade sina händer som om han frös , och teaterkritikern trummade pâ fönsterrutan och tycktes med ens belt upptagen af snöfallet , som fyllde den eftermiddagsskumma lüften med en oändlighet af hvita fjun . Otto lade frân sig sitt korrektur och tog farväl . Han var färdig med dagens arbete , och med en suck af olust lämnade han tidningsbyrân , där han alltid erfor en välgörande känsla \af säkerhet , och steg ut i snön , mot allt det ovissa och hotande , som lurade därute . 
Det var en skymningsstund i aprii , dà snön föll , icke med vinterförmiddagens glädtighet , dä flingorna dansa genom den klara lüften och knäppa mot rutorna , utan med skymningstimmens tunga melankoli , flock efter flock , säfligt och obönhörligt i allt tätare massor . Det blir sâ tungt att gâ och sä tungt att tänka . Där man mödosamt stretar fram genom gatorna utan att se annat i den grâ rymden än snöns hvita klasar , som falla och falla , fâr man den förtröttades lust att uppgifva det heia , att sträcka ut sig rak läng och läta snöns svep - ning begrafva all den saknad och besvikenhet , som utgör ens lif . 
Otto huttrade i sin ulster , och dunklet föll med en rysning in i bans själ . Hessler hade tagit en detektiv i huset ! Det var allt , livad Otto hört af