LIFVETS FIENDER 
81 
Hans steg forde honom vidare och vidare , tili dess hau ändtligen fann sig stâ pâ Lejonbacken med Stockholm framför sig . Dar sag man först lielt den nimbus af fest , som glänste öfver Staden , däi den log under en vinterhimmel ocksä den i fest - skrud med gnistrande stjärnor . De liksom sjöngo en enda kör af nöje , alla de tusen 1 jus , hvilka i tindrande paralleller och bagar följde byggnads - räckorna och aftecknade sig i vattnet med reflexer , som liknade gyllene kommata . De svarta människo - hoparna sorlade muntert af och an . Stadens buller nâdde dit upp , förvirradt som frân en aflägsen kermis . 
Men när Otto stod dar , ansikte mot ansikte med denna nöjets stad , fick han plötsligt klart för sig icke blott orsaken tili det svârmod , han erfor denna afton , men äfven det ohjälpligt tröstlösa i hela sitt öde . Han var eil drömmare och en fantast i en nykter tid och midt bland nyktra människor . Därför skulle hans lif ocksâ blifva en enda ofruktbar själfförbränning , ty allt , som för de andra var litet harm och litet axelryckning , nâgot , som künde skrattas bort och glömmas , det var för honom aldrig lyktande grubbel och smärta , nâgot religiosi , sam - rnanvuxet med hans varelses alla fibrer . Som en ensarn , allvarlig Don Quixotte tog han del i parti - väsendets stora skenfäktning , där alla de andra blott tänkte pâ att gora mesta möjliga effekt i de roller de valt , och medan han nu säg ned pâ de sorlande rnassorna , upptagna af det , som alltid upptager dem — bröd och skâdespel — fick han en svârmodig längtan till de extasens pingsttider , dâ mänsklig - 
6 . — Lev er tin , Lif veis fiender .