78 
LIFVETS FIENDER 
bla schagg , och där lâg han en evighet gömd under en tung dunkudde . . . Och âter ut pâ resa . Han bytte tag . Akte öfver ett mörkt torg . Folk med blek , hvit hy vände sig och tittade efter honom . Han var visst igenkänd . Han gick till en coiffeur och lät raka af sitt skägg . Det var i Paris pâ Rue Rivoli . Men när han steg ut , stod han i porten pâ sitt hus i Stockholm , och en liten man med ögon som eldkol - under en sliten stormhatt — det var portvakten — grep honom i rockskörtet och ropade med hes röst : Otto Imlioff . . . I detsamma kom Hessler . Lugnt och obevekligt som ödet gick han emot Otto . . . med ett vapen i sin , hand . . . 
Här brukade Otto skrika tili och vakna . Det var morgon . Pâ ömse sidor om rullgardinen rann vinterns glâmiga gryningsljus in , spâende snarare död än dager med sitt bleka som frân ett svep - ningslärft áterkastade sken . . . 
Denna januariafton kände sig Otto mer än vanligt nedstämd och missmodig . Som en följd af Hesslers oförtrutna agitation hade det mot ett par unga fritänkare riktats âtal och andra atgärder , hvilka tycktes Otto vara det mest upprörande ut - tryck för den reaktion , som allt tyngre lade sig öfver landet . Partiman som han var , säg han icke de âtalades ofördragsamhet — de uppträdde själfva med smâ kolportörnaturers líela fanatism — men blott maktägarnas , och deras sätt att inöta âsikter med vâld föreföll honom som en brutalitet utan like . Hans hjärta sammandrogs af harm . Nu i dag hade domen fallit — den löd pä fängeise . Otto sökte förgäfves samla all sin lidelsefulla vrede här -