LIFVETS FIENDER 
03 
IV . 
Det hus , dar Hessler och Otto bodde , var eil af dessa moderna kasernbyggnader , som ögat fäfängt söker afvinna nâgot intresse . Utan minnen och utan stil , utan ett ornament , som ledde tanken utöfver teglet och murbruket , sträckte det öfver ett helt kvarter sin grâ stenrektangel , likt ett modernt idealbygge : den jämngrä , slätstrukna familisteren . Själfva Vestibülen var , ocksâ den , kal och otreflig med skymningen mellan siila väggar . Det var med eil känsla af olust , man steg dit in och utsatte sig för portvaktens inkvisitoriska öga . Qick man uppför trapporna , motte äfven där en utsikt , som gjorde eil beklämd , en utsikt utan sol och färg öfver en grâ gârd , pâ alla sidor omgifven af fönster - rader , genom hvilka man kunde blicka in i olika rum och vâningar . I dessa hundratals glasrutor skymtade med de växlande timmarna alla dygnets scener frân de mest upphöjda till de mest triviala . Människor passerade förbi i nattrock och peignoir lika vai som i frack och siden eller tecknade sina skuggor pâ de nedfällda gardinerna med at - börder , som läto en tänka pâ skratt och kyssai , grât och misshandling . Detta aldrig afstannande skuggspel med sina tusen silhuetter af lifvets största och likgiltigaste ögonblick föreföll som en världskarikatyr , visad af nâgon Timon i groteska laterna - magicabilder — sä oskön och tragikomisk tedde sig denna sammangyttring af människoöden kring den mörka gârden , där solstrimman säg ut