62 
LI F VETS FIENDER 
a it öfverskrida . Dagligen snörde sig snaran mare kring hans person . Och nu skulle Hessler bo i samma hus som han ! I samma hus , ocli sâlunda ständigt störa alla hans dagar och korsa alla hans vägar . Hädanefter hvarken frist eller andrum . Hessler bodde i samma hus . Tusen gânger skulle de sta ansikte mot ansikte ; han , fienden , skulle plötsligt slâ upp sin dörr , när Otto gick förbi , och när natten kom och det blef riktigt svart i trapporna , hur skulle icke Otto dà med andan i halsen och handen kramp - aktigt vriden om trappräcket lyssna tili stegen , som dofva och hotfulla närmade sig genom de mörka hvalfven . Förgäfves sökte Otto resonera sin tanke sund , säga sig själf att det künde växa upp en farlig sâdd af dessa giftiga frön , som han dagen om pysslade med . Men hans fantasi künde icke koinma ifrân dessa tvängsföreställningar . Som ett system af koncentriska ringar snärjde de hononi nier och mer , beständigt lyktande i en och ¿anima slutpunkt — en bild af Otto själf . Maktlös sag lian sig ligga öfver ett par trappsteg , medan Hesslers ansikte böjde sig allt närmare mot hans . hufvud . Hatet i fiendens ögon brände honom , där han lag blödande utan hjälp , och motständarens skratt klang skadegladt i hans öra .