54 
LIFVETS FIENDER 
nâgon mindre väl utrustad kamrat närmade sig dem med sin stumma bon om deltagande för sitt ensamma lif och sina ensamma planer . Men med tvâ af sina gamia vänner höll Otto obrottsligt ihop och bildade med dem en trio , hvars samklang icke lidit nägot afbräck af âren . De brukade râkas en afton i veckan — ena gângen tankspridda , trötta , hvar och en med sin tidning i handen , nöjda att sitta tysta och läsa kring samma bord , en aunan gâng uppspelta och ineddelsamma , förlängande sitt samtal under växande munterhet till längt in pâ smâtimmarna . De kände hvarandra ut och in och hade dock alltid samma glädje af att râkas — det var som en ersättning för alla de falska eller innehâllstomma blickar och försäkringar , som de mottogo under arbetsveckans färdsel , detta samman - träffande med trofasta ögon och händer , som man ville trycka fast och länge . 
Det var ocksä tili dem , Otto nu vandrade af , och i kvällskylan tänkte han med välbehag pâ kaféets varma vrâ och välkomsthälsningarna , som väntade . Och där han gick , säg han sina tvâ trogna stallbröder för sig , som de plägade taga sig ut i sin stamkundsvrâ . Arvid Hjort hade slagit sig ned i soffhörnet med sin cigarrett i spetsig vinkel mot mungipan . Ottos fantasi urskilde hans langa , litet sneda öfverkropp , det fâgellika ansiktet med sina skarpa och trotsiga drag , det spotska leendet kring munnen och blicken , som sammandrogs tili ett spefullt kisande , när han replikerade . Hjort var en ung nervläkare , som nyss slagit sig ned i holm , men ännu hvarken förvärfvat namn eller