I 
Otto 1 inhoff steg längsamt ned fràn Stockholms - Postens redaktion och stannade pâ trottoaren för att invänta spârvagnen . 
Det var en strâlande septembermiddag med den för denna mânad egendomliga klarhet i lüften , soni tillät ögat att följa gatornas perspektiv langt bort mot det ljusblâ fjärran . Solskenet började mista sommarens fasta , nästan materiella utseende ; lättare , tunnare flöt det längs husrader och gator med nâgot bristande och blidt i skimret , som ledde tanken pâ klangen af en älskad kvinnas afskedsord . Detta genomskinliga i atmosfären , detta Spröda i solljuset förlänade Staden ett luftigt behag , en stämning af snart förflyktigad men utsökt lifsglädje . Ocksâ människorna , som strömmade af och an , hade nâgot 1 ifslustigt och muntert öfver sig . Frân sommarnöjen vid sjö och skog , frân västkustens salta hafsbrisar och skogshöjdernas doft af terpentin forde de in i staden ett nyförvärfvadt kvantum hälsa , hvars glöd brann fram i pupillerna och i rodnaden pâ sol - brända kinder . 
Men Otto Imhoff säg blek och aftärd ut , som en arbetsslaf , hvilken heia sommaren trälat i en