LIFVETS FIENDER 
33 
var den blâgula flaggan i klar morgonluft , lejonet , som reste sig stolt öfver sina tre strömmar , furu - skogen med rimfrost och bjällerklang , râgkakan , som hängde i taket pâ menige mans stuga . . . Det var Riddarholmskyrkan , sâdan den nitat sig in i hans skolgossefantasi i en stämning af stolt allvar med de stora kungarnas namn pâ sarkofagerna , med prakt - klädnaden af slitna fandukar och vunna standar , alla minnena frân de sagolika äfventyren pâ tysk botten . 
Sa lefde för Hessler dessa för andra mer eller mindre omtvistade eller af biföreställningar grumlade ord med enkla och höga makters vördnadsbjudande lif . Han säg själfva orden för sig med stora bok - stäfver , med nâgot af den glans ikring dem , som de trogna sett kring hjässorna pâ sina heliga . Kanske * lâg det i denna egenhet hos hans fantasi , hvilken stod naturmänniskans närmare än teoretisk bildning vanligen tillàter , i detta primitiva sammanhang mellan ord och bild en icke betydelselös orsak tili den vördnad för alla dogmer , hvilken hans mot - stândare kallade hyckleri eller icke begrepo . 
Ett verkligt grepp pâ egendomligheterna i Hesslers temperament künde Otto ocksâ hafva fâtt genom att strängt fasthälla tanken pâ att han till - hörde en gammal oblandad bondesläkt , som länge lefvat oberörd af alla stadselement i sin aflägsna landsända . Det lâg verkligen i Hesslers oryggliga konservatism den förkärlek för det häfdvunna och stabla , det hârdnackade fasthâllande vid gamia gudar och gammalt skick , som utmärka bonden , hvilken liksom sin far före honom utan längtan efter nâgot nytt och okändt framlefver sina dagar pâ en mils - 
3 . — Lev er tin , Lif vets fiender .