30 
LIFVETS FIENDER 
skifta färg och âter kasta den ifrân sig med denna min af hat , som man liar mot det 'tryckta ordet , hvilkets anfall och beskyllningar man vet i samma ögonblick upprepas tusenstämmigt , âter - skallande i tusen olika hem . Ja , Hessler hatade honom ! Som en blixt gick den tanken upp för Otto . Hessler hatade honom — hur väl hade han icke märkt det af dennes hätska ögonkast i spâr - vagnen ! Hessler hatade honom och ville ocksâ gòra honom oskadlig . Otto visste intet bestämdt därom , men han erfor en känsla af , att han i hvarje obevakadt ögonblick künde vänta ett âskslag frân detta groll , som växt sig stärkt under âra - tal , frân denna sâ länge âterhâllna lust att hämnas . Hvad de voro sköra , de band , uppfostran och samhällsvanor spunno man och man emellan — deras hâllkraft brast för en fientlig andedräkt , som dvärgsnät för morgonblâst , och dar stod den ena människan som den andras varg , med hat i hjärtat och armen lyft för att slâ till . 
När Otto hämtat sig frân den första öfver - raskningen , slog han sig âter ned vid skrifbordet och började läsa biografíen , som i tidningeii be - ledsagade porträttet . Den innehöll emellertid ingen - ting , som han icke kände tili förut . Bernt Gott - frid Hessler var son till en värmlandsbonde , och det slog Otto vid läsningen därom , hur mycket den osköna , framâtlutade hâllning , nied hvifken Hessler bar sin tunga öfverkropp , erinrade om jord - arbetarens envisa böjning öfver sin âkerlapp . Som student i Uppsala âdagalade Hessler all den mot - taglighet och arbetsförhet , som icke sällan utmärka