LIFVETS FIENDER
29
porträtt i en uppställd illustrerai ! tidning , som stirrat mot lronom frân en hög skrifpulpet . Men pâ samma gâng grep han tidningsbladet i otrolig spanning , viss att nu ändtligen îâ veta , hvem det var , denne obe - kante , som under de gângna veckorna hetsat hans fantasi i feber .
»Bernt Qottfrid Hessler , » läste Otto under bilden och blef om möjligt ännu blekare . »Jag hade bort ana det , » mumlade han för sig själf , »jag hade bort ana det . » Förgäfves sökte hans tanke resonera bort udden af det obehag , han erfor öfver denna upptäckt . . . »Du visste ju sedan gammalt , » sade han till sig själf , »att Hessler mäste vara din fiende , denne fanatiske partiman , reaktionens korade banerförare , hvilkens skriftställarskap du belyst i en hei broschyr , bräddad af inkast och förakt , kens verksamhet du i din tidning aldrig tröttnat att hugga in pâ» . . . Men langt ifrân att lugna , upp - hetsade detta tankens försök att dupera hans känslor hono . m ännu ytterligare . Och med ens ljödo pâ nytt för hans öron i en läng följd af ord hvarje sarkasm , hvarje infall , hvarje vändning af strids - lystet patos , som han slungat emot Hessler , och samtidigt säg han med visionär tydlighet , hur denna hans envisa kritik förbittrade motständarens dagar och trängde sig som ett ovälkommet budskap in i hans hem . . .
Det var kväll och tidningen ko tri , där Otto skref . Genast var den Hesslerska familjekretsens trefnad kring aftonlampan störd , störda de gläd - tiga samsprâken och den lugna hvilan . Otto säg Hessler med konstlad likgiltighet gripa tidningen ,