28
LIFVETS FIENDER
kommit lif och uppror bland de grâ stenarna där - nere i soubassenienten , de röra pâ sig , som de ledsnat att längre bära . . . »
Septemberskymningen , hvars dunkel foli grâtt soni en dimma in pâ tidningsbyrân , tvang här Otto att göra en paus i den socialpolitiska revy , pâ hvilken han arbetade . Dagens tidning hade kommit ut , och Stockholms - Postens redaktionslokal lâg dar tyst och öfvergifven , bildende en enda mörk fil . Otto skulle tända sin lampa , men försjönk i dröm - merier innan han kunnat besluta sig därför , och hans trotta ögon sâgo med verklig lisa , hur skug - gorna täckte hvarje skarp kontur i sina mjuka veck . Sä föll ljus oförmodadt in genom fönstret frän lyktan , som tändes utanför , och upplyste med plötslig klarhet ett ansikte , som hotfullt stirrade emot honom ur djupet af den svarta ensamheten i rummet näst intill . Ett ansikte ! Han ryckte tili . »Är nâgon där ? » hviskade han med sakta men dock hörbar röst . Ingen svarade . »Är ingen där ? » upprepade han högre . Men allt var fortfarande tyst . En synvilla alltsä , tankte han , obestämda linjer , som i det plöts - liga skimret tecknade sig som ett anlete . Men nej , ju längre Otto blickade dit in , dess nogare urskilde han alia dragen i ett füllt lefvande och individuellt ansikte : en höghvälfd panna , tinningar , som sköto fram som kulor öfver ögonen , en mun sluten i dystert och despotiskt allvaf • . . Han . . . min Gud . . . mannen i spârvagnen . Otto bleknade . Darrande ref han eld pâ en tändsticka , sâg närmare efter , och med ett förtrytsamt skratt öfver sitt eget hyste - riska tillstând märkte han , att det blott var ett