Full text: (4,1)

28 
LIFVETS FIENDER 
kommit lif och uppror bland de grâ stenarna där - nere i soubassenienten , de röra pâ sig , som de ledsnat att längre bära . . . » 
Septemberskymningen , hvars dunkel foli grâtt soni en dimma in pâ tidningsbyrân , tvang här Otto att göra en paus i den socialpolitiska revy , pâ hvilken han arbetade . Dagens tidning hade kommit ut , och Stockholms - Postens redaktionslokal lâg dar tyst och öfvergifven , bildende en enda mörk fil . Otto skulle tända sin lampa , men försjönk i dröm - merier innan han kunnat besluta sig därför , och hans trotta ögon sâgo med verklig lisa , hur skug - gorna täckte hvarje skarp kontur i sina mjuka veck . Sä föll ljus oförmodadt in genom fönstret frän lyktan , som tändes utanför , och upplyste med plötslig klarhet ett ansikte , som hotfullt stirrade emot honom ur djupet af den svarta ensamheten i rummet näst intill . Ett ansikte ! Han ryckte tili . »Är nâgon där ? » hviskade han med sakta men dock hörbar röst . Ingen svarade . »Är ingen där ? » upprepade han högre . Men allt var fortfarande tyst . En synvilla alltsä , tankte han , obestämda linjer , som i det plöts - liga skimret tecknade sig som ett anlete . Men nej , ju längre Otto blickade dit in , dess nogare urskilde han alia dragen i ett füllt lefvande och individuellt ansikte : en höghvälfd panna , tinningar , som sköto fram som kulor öfver ögonen , en mun sluten i dystert och despotiskt allvaf • . . Han . . . min Gud . . . mannen i spârvagnen . Otto bleknade . Darrande ref han eld pâ en tändsticka , sâg närmare efter , och med ett förtrytsamt skratt öfver sitt eget hyste - riska tillstând märkte han , att det blott var ett
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.