20 
LIFVETS FIENDER 
Staden , när majkvällen redan gjutit sin drömfina skymningsdager öfver Stockholms höjder och vatten . Rusiga af vârluft skildes de ât och slumrade in med eil trötthet i sina lemmar , soin skulle de under natten växa i kapp med plantor och blad för att som de med nytt friskt blod och ny lifs - lust möta nästa soliga majmorgon . 
Här slutade plötsligen alla bilder för Ottos syn . Det var , som hans minne gâtt i lâs , och upprörd dolde han ögonen uti sin hand . Hur langt , längt borta stod icke redan denna ljusskimrande majdag och ändock hade blott nâgra mânader förgätt sedan dess . Hvarför hade den förflyktigat , den dagens stämning af vâr , omedelbarhet och lycka ? Hvad hade under denna sommar växt upp inom honom , som hindrade honom att vara glad ? Hvad hade händt , för att detta varsel om olycka beständigt skulle sia sitt svarta vingslag öfver hans hufvud ? . . . Han begrep icke orsaken , men det förekom honom , som tillvaron âter började förlora den rikedom , som denna Vinter berusat hans sinne och gjort hans lifssyn fri frân vrânghet och dogmatism . Före - teelserna skrumpo âter samman tili skemata och människorna tili rubriker . Och dessa skemata och rubriker dömdes i en handvändning , nâgra kallades goda och andra onda . Det hela var abstrakt , höger och vänster , men icke lif och människor . Men det var icke nog därmed , denna de gañiles triunif — - reaktionen — lâg öfver honom som en inara . Det var icke en missräkning , icke en kränkning , liten eller stor , hvilken drabbade honom själf eller nâgon af hans vänner , som han icke genast forde tillbaka