20 
LIFVETS FIENDER 
Staden , när majkvällen redan gjutit sin drömfina skymningsdager öfver Stockholms höjder och vatten . Rusiga af vârluft skildes de ât och slumrade in med eil trötthet i sina lemmar , soin skulle de under natten växa i kapp med plantor och blad för att som de med nytt friskt blod och ny lifs - lust möta nästa soliga majmorgon . 
Här slutade plötsligen alla bilder för Ottos syn . Det var , som hans minne gâtt i lâs , och upprörd dolde han ögonen uti sin hand . Hur langt , längt borta stod icke redan denna ljusskimrande majdag och ändock hade blott nâgra mânader förgätt sedan dess . Hvarför hade den förflyktigat , den dagens stämning af vâr , omedelbarhet och lycka ? Hvad hade under denna sommar växt upp inom honom , som hindrade honom att vara glad ? Hvad hade händt , för att detta varsel om olycka beständigt skulle sia sitt svarta vingslag öfver hans hufvud ? . . . Han begrep icke orsaken , men det förekom honom , som tillvaron âter började förlora den rikedom , som denna Vinter berusat hans sinne och gjort hans lifssyn fri frân vrânghet och dogmatism . Före - teelserna skrumpo âter samman tili skemata och människorna tili rubriker . Och dessa skemata och rubriker dömdes i en handvändning , nâgra kallades goda och andra onda . Det hela var abstrakt , höger och vänster , men icke lif och människor . Men det var icke nog därmed , denna de gañiles triunif — - reaktionen — lâg öfver honom som en inara . Det var icke en missräkning , icke en kränkning , liten eller stor , hvilken drabbade honom själf eller nâgon af hans vänner , som han icke genast forde tillbaka
	        

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.