LIFVETS FIENDER 
23 
att dölja sin lycka i . Däruppe hade ocksâ Annie ordnat en fönstersmyg till surrogai för ett hem . Dar stod en schäslong och ett blomsterbord , frân hvilket det ângade af vällukter frân lökar och troper . Det var deras Sans - Souci , och där slogo de sig ned bröst mot bröst , när skymningen föll pâ , resonerande om giftermâl och bosättning , tili dess de tomma orden dogo i en sâng af kyssar . Skymningen svepte ömmare om dem sitt dunkla hölje , heliotropen sände sin mest smekande mandel - doft moi : deras kinder , det kom pâ samma gâng en sällsam stillhet öfver deras tankar och en ljuflig oro i deras blod . Sâ sutto de stilla , länge , medan Staden nedanför dem alltjämt larmade och äflades , och lyktorna , som tändes i glimmande zigzag , spulino sitt nät af ljus öfver alla dessa människo - ödens öfvermätt af brâdska och bekymmer . 
Sa gick vintern , och den ârstid kom , dà allt är par om par och man och kvinna , och det känns om möjligt ljufvare än eljes att vara tvâ . . . Hvad Otto kom väl ihâg den första vârdagen ! Det var icke första gângen , man sâg vârhimmel och vâr - sol , men den dag i maj , som inné i Stockholm är den egentliga , första vârdagen , den dag , dà damerna lägga af pälsverk och regnkappor , vinterns van - ställande och mörka plagg , den dag , dâ det pâ nytt kommer gestalt och färg pâ gatan . Hvart man ser , fina axlar och höfter med . en amforas mjuka böjning , hvart man blickar , klädningar , soin lysa i solskenet , och parasoll brokiga som fjärilar . De mânga dalkullorna , som skola ut som staffage till grönskan pâ stockholmarnas landställen , gifva