LIFVETS FIENDER 
21 
sog ickc bort kraften frân Ottos handling och beslut . Tvärt om , den fyllde arbetshâgen , som vinden fyller ett segel . Otto kände sitt uppsât växa sig stärkt , nu sedan han fâtt nâgon att ödmjuka sig för , tiâgon att bikta för heia vidden af sin svaghet . 
Men hur hade han till dato kunnat lefva en - sam ? Hur existerade alla de andra , som iärdades som ensamma passagerare genom lifvet ? Otto undrade däröfver hvar gâng han själf blott för en dag var skild frân Annie . Och dock var hans korta och tillfälliga ensamhet ju blott ett oskyldigt puts , hvilket spelades hans lycka , en skilsmässa pâ narri , hvars lilla smärta , äfven den , var ljuf att njuta . Men alla de andra , som voro ensamma pâ allvar , som icke ägde tvâ öppna armar , som väntade , icke en tanke , som följde alla deras vägar och stigar , hur künde de lefva ? Det var icke lätt att första , när man var tvâ lyckliga , hvilkas själar allt - jämt , som vattnet i ett par kommunicerande rör , stodo i ett och samma plan , hvilkas tankar slingrat sig samman oskiljaktigt som initialerna i ett gram . 
Kanske kände Otto och Annie ocksâ sâ mycket djupare sällheten och mystiken af detta ständiga hand i hand , som de lefde alldeles ensamma i den stora staden , öfverlämnade ât sig själfva . De hade hvarken familj eller hem , som värnade om deras dagar och lade beslag pâ deras * tid ; Ottos föräldrar bodde uppe i bergslagen och Annies voro döda . De voro tvâ vilda , ensamma fâglar , som funnit hvarandra och nu künde flyga samman , hvart de ville . När Otto var fri frân sin tidnings -
	        

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.