18 
LT F VETS FIENDER 
annan , och Trissotin och Vadius begynte sin i litterära cirklar aldrig riktigt afslutade ordväxling . . . Men denna ljusa aprilkväll kände Otto sig helt uppspelt till mods . Efter att eil stund hafva presterat sig som bokkännare och bildad , fick han sâlunda en längtan att skämta och prata tok , och han säg sig ikring efter en medbrottsling . Sä fick han se en ung dam , som satt ensam i en vrâ och ej säg lycklig ut , fastän värdinnan gifvit henne ett album med berömda män att titta i . Hon säg ut som en familjeflicka utan hemliga synder med bläck och penna , eller om hon verkligen hade blâ strumpor pâ sig , visade hon dem âtminstone icke i sällskap . Otto betraktade med välbehag iles lilla käcka hufvud och hennes sirliga figur . Hon hade kortklippt , kastanjebrunt hâr , som smâ - krusigt foli ned öfver pannan , ett par bruna ögon med sammetsmjuk pupill , munnen var liten och leende med smâ otâliga och lekfulla veck . Gestalten var under medellängd , fyllig men välproportionerad , med en smeksam gratie öfver alla lemmar . Han lät genast presentera sig . 
»Var ryktbare politiske skriftställare , herr Im - hoff , fröken Annie Hörlin ! » 
Otto gjorde en grimas vid ordet »ryktbar» — det blef man i en handvändning i doktorinnan X : s salong — och satte sig sä resolut pâ puffen bred - vid sin nya bekanskap . Det växlades först ett par likgiltiga repliker . Sâ frâgade Otto plötsligen : 
»Ni skrifver sâlunda ingenting ? » 
»Hvad menar ni ? »