LIFVETS FIENDEK 
17 
som det döda bladet därute , att af heia den fyllig - het , som bildade ett jag , skall intet lefva kvar mer än ett tynande minile , en bleknande bild , som en hjärncell endast med möda kan hâlla fast . 
Otto strök sig öfver pannan . Han ville slâ bort sina tunga tankar . Sä tog han sin fästmös porträtt i banden , och medan han väntade pâ henne själf lät lian alla skiften af sin bekantskap med henne stiga upp för sin fantasi i den nyckfulla följd af taflor , i hvilken vâra minnen gömma det för - gängna . Liksom ur ett soligt töcken steg bilden upp för bans syn , som hon säg ut den första kväl - len , han râkade henne . Hur förunderligt noga in i de minsta detaljer erinrade lian sig icke den aftonen ! 
Det var pâ en litterär supé hos en af holms vittra damer . Ehuru gammal tidningsman och socialpolitisk skriftställare , kände sig Otto en smula främmande i denna poetiska krets , där sä godt som hvarenda medlem âtminstone genom eil volym dikter eller noveller visât en beundrande samtid , hur langt han hunnit i sânggudinnornas bevâgenhet . Värdinnans ideal var 1700 - talets franska salong — man skulle sâlunda kâsera om allvar - liga saker — filosofi , sociologi och estetik , men lätt och spirituellt . Detta föll sig eil smula svârt , men som intelligensen gemenligen depenserades med förstand och utan nâgot slöseri , som künde vara lättsinnigt , behöfde ingen deltagare absolut râka under isen . Samtalet flöt lungt och öfver - tänkt med obligata roligheter och obligata citat , ända tili dess en själfkänsla plötsligt stötte mot en 
2 . — Lev cri in , Lifvets fiender .