LIFVETS FIENDEK 
17 
som det döda bladet därute , att af heia den fyllig - het , som bildade ett jag , skall intet lefva kvar mer än ett tynande minile , en bleknande bild , som en hjärncell endast med möda kan hâlla fast . 
Otto strök sig öfver pannan . Han ville slâ bort sina tunga tankar . Sä tog han sin fästmös porträtt i banden , och medan han väntade pâ henne själf lät lian alla skiften af sin bekantskap med henne stiga upp för sin fantasi i den nyckfulla följd af taflor , i hvilken vâra minnen gömma det för - gängna . Liksom ur ett soligt töcken steg bilden upp för bans syn , som hon säg ut den första kväl - len , han râkade henne . Hur förunderligt noga in i de minsta detaljer erinrade lian sig icke den aftonen ! 
Det var pâ en litterär supé hos en af holms vittra damer . Ehuru gammal tidningsman och socialpolitisk skriftställare , kände sig Otto en smula främmande i denna poetiska krets , där sä godt som hvarenda medlem âtminstone genom eil volym dikter eller noveller visât en beundrande samtid , hur langt han hunnit i sânggudinnornas bevâgenhet . Värdinnans ideal var 1700 - talets franska salong — man skulle sâlunda kâsera om allvar - liga saker — filosofi , sociologi och estetik , men lätt och spirituellt . Detta föll sig eil smula svârt , men som intelligensen gemenligen depenserades med förstand och utan nâgot slöseri , som künde vara lättsinnigt , behöfde ingen deltagare absolut râka under isen . Samtalet flöt lungt och öfver - tänkt med obligata roligheter och obligata citat , ända tili dess en själfkänsla plötsligt stötte mot en 
2 . — Lev cri in , Lifvets fiender .
	        

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.