LIFVETS FIENDER 
151 
verkdagens smâ sysslor och bekymmer , reste sig Hessler med en viljeansträngning ur sina drömme - rier , ställde sig vid fönstret och sag ett ögonblick ut , liksom för att morna sig innan han pâ nytt lade handen vid sitt vanda värf . 
Därute öfver Humlegârden darrade ännu pingst - kvällens majlätta skymningsdager . Men för hvar minut blef lüften mera grâ . Solnedgângens färg - flod rann bort i skymningen . Snart var det blott himmelns bârd af purpur och orange där borta öfver Lilljansskogen , som ännu talade om yppigt lif och röda solar . Eljes var allt blekt och obestämdt , försvinnande i töcken . Men bakom detta form - lösa och grâ skälfde vârnattens heia lönliga lif med safve , som steg , mark i grodd och svällande knoppar . Och vâren själf — den spensliga unga flickan med de skygga ögonen och den blekröda munnen , som suttit pâ en trappa och bjudit ut liljekonvaljer — reste sig och försvann . Doften frân hennes korg flöt som en h vit strimma genom natten . 
Men öfver honom , som burit namnet Otto Imhoff , lade sig den stora Vinternatten allt oblidke - ligare . Hur omätligt längt var han icke redan frân allt lefvande . Förmultningens skugga föll mörk öfver hans lappar , öfver de bleka händerna med sina meningslöst hoppressade fingrar , och blicken själf , som länge bevarat nâgot af lifvets förnuft och glöd , stirrade nu tom och brüsten mot allt det okända och svarta . Allt var förbi . Hade Otto Imhoff i själfva dödsminuten krampaktigt fattat tag i nâgon af lifvets tankar , en bild , ett minne af det han
	        

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.