LIFVETS FIENDER
151
verkdagens smâ sysslor och bekymmer , reste sig Hessler med en viljeansträngning ur sina drömme - rier , ställde sig vid fönstret och sag ett ögonblick ut , liksom för att morna sig innan han pâ nytt lade handen vid sitt vanda värf .
Därute öfver Humlegârden darrade ännu pingst - kvällens majlätta skymningsdager . Men för hvar minut blef lüften mera grâ . Solnedgângens färg - flod rann bort i skymningen . Snart var det blott himmelns bârd af purpur och orange där borta öfver Lilljansskogen , som ännu talade om yppigt lif och röda solar . Eljes var allt blekt och obestämdt , försvinnande i töcken . Men bakom detta form - lösa och grâ skälfde vârnattens heia lönliga lif med safve , som steg , mark i grodd och svällande knoppar . Och vâren själf — den spensliga unga flickan med de skygga ögonen och den blekröda munnen , som suttit pâ en trappa och bjudit ut liljekonvaljer — reste sig och försvann . Doften frân hennes korg flöt som en h vit strimma genom natten .
Men öfver honom , som burit namnet Otto Imhoff , lade sig den stora Vinternatten allt oblidke - ligare . Hur omätligt längt var han icke redan frân allt lefvande . Förmultningens skugga föll mörk öfver hans lappar , öfver de bleka händerna med sina meningslöst hoppressade fingrar , och blicken själf , som länge bevarat nâgot af lifvets förnuft och glöd , stirrade nu tom och brüsten mot allt det okända och svarta . Allt var förbi . Hade Otto Imhoff i själfva dödsminuten krampaktigt fattat tag i nâgon af lifvets tankar , en bild , ett minne af det han