150 
LIFVETS FIENDER 
mjukhet — han var den starke partiledaren som iiigen rätt hade att hvila och ingen rätt att vara svag . Det steg upp inom honom en bölja af gräns - lös leda vid det lif han forde och den ställning han valt , en febersjuk längtan bort frän allt , som nu upptog hans dag , bort frän sin själftagna domar - plats , bort frän offentlighetens larmande marknads - torg , frän högljudda retorer och draperade skâde - spelare , bort tili det obemärkta , tili nâgot fredligt dagsverke , hvilkets glädje och tunga blott de närmaste , och knappast de , skulle bevara i sin hâg - komst . Bondson som han var , tog denna längtan hos honom bilden af hans födelsebygd med hans fädernehem i all dess karga och undangömda still - het . . . Solen sjönk öfver ett blekt svenskt vârland - skap , öfver en grön slätts och ett grâtt vattens samstämda melankoli . Fâglarna tystnade , vinden domnade , och skymningen sänkte siiia mörka ving - slag öfver bygden . Där man satt i kretsen af de sina , sträckte man sig omedvetet efter hvarandras händer , och medan aftonen fyllde sinnet med sitt vemod , ko m dagens osagda kärleksord plötsligt pâ ens läppar . 
Sâ längtade Hessler tungsint och obestämdt och dock med vissheten om att hans lifstärning en gâng för alla var kastad som en svart dyning under sina blida drömmar . Ingen uppgörelse och inga fantasier künde ändra det som gâtt eller mana till lifs det som var dödt . Med det outsägligt trötta och hjälp - lösa uttryck af olust och svânnod , med hvilket en man niorgonen efter en stor smärtas högtidsdag och en stor sorgs festrus vaknar upp tili den vanliga