LIFVETS FIENDER 
149 
allt hvad han tänkt och skrifvit under den langa arbetsdagen , all sin tro , sin skuldkänsla och sitt tvifvel . Det hade känts förunderligt ljuft att fâ hänskjuta domen öfver sig själf tili den barnsliga rättfärdighet , som log emot honom ur hennes fina ansikte , där det stilla och lyssnande läg pä den hvita hufvudgärden , medan skenet frân nattlampan darrade öfver den bleka hyn som skimret af cn osynlig gloria . . . 
Denna bild dröjde länge för minnet och upp - fyllde heia lians varelse med ett vemod , som steg frân bitterhet tili förkrosselse . Hvad det var länge sedan allt detta , hvad det var glömdt och dödt ! Lik en försumlig landtman , som lâter det yppersta af sina äkerfält ligga i träde och förbytas tili en ödemark , hade ocksâ han lâtit allt det ômtâliga och finkänsliga inom sig ligga utan ans . Nu var det alltsammans förtorkadt och vissnadt . Det var , som lifvet blott haft bruk för det vâldsamma och brutala inom honom — och han hade blifvit sâdan lifvet ville hafva honom . Denna hans naturs hänsynslösa kraft , som alla prisade , hade rusât honom själf , liksom ett vapen rusar den arm , som för det . Sä hade han lângsamt blifvit sin egen styrkas offer , partikämpen , som aldrig rastade i sin hatfulla kamp , straffdomaren , alltid redo att bryta stafven öfver sina vederdelomän , den starke mannen , som ingen rättighet hade att vara svag . Och nu fanns ingen ätervändo . Af honom skulle alltjämt fordras starkare ord och häftigare för - dömelser . Aldrig ett tvifvel eller ett medgifvande , aldrig en stilla tinime af själfförebräelse och öd -