16 
LIFVETS FIENDER 
kärleksfullt intresse , hade rummet förvandlats . Detta kvinnoporträtt förlänade med ens publicistens studer - kammare , ramen för celibatärens ensamma sorg och glädje , den förtroliga lyckan i ett hem , hvars tröskel man icke kan beträda utan att mötas af en varili bölja af tillgifvenhet , af ett langt famntag af tröst och hägn . 
Men i dag ville Ottos misstämning icke ens häruppe gifva med sig . Hans sjukliga exaltation och trötthet , det agg , som under lânga mâiiader af beständigt grubbel öfver tidsrörelserna afsatt sig i hans själ , mötet i spârvagnen slutligen , som kväljde honom pâ ett sä oförklarligt vis , allt smälte samman tili detta djupa svarmod , som kan fatta människan , äfven när hon tror sig hafva fraingängen som säkrast i sin hand , aningen om att nâgot snart skall brista , som med ett slag dräper ens lycka . Tungsint blickade han ut genom sitt fönster . I solnedgângens sista skimmer fick septemberdagens klarhet en sâ immateriell och eterisk glans , att den skrämde soin en lungsiktigs allt för genomskinliga hy . Solen dog i förbleknande reflexer längs fönster - raderna . Därute i Humlegârden svepte vinden genom de gröna kronorna , ref dä och dà af ett blad , som kunnat lefva längre , hvirflade det om i lüften och lät det dö i sanden . . . Och den rys - ning for öfver Otto , som är rädslan för alder - domen , rädslan för den grâ tiden , dà känslan fryser i vâr barm och vara hjärtan slä trögt och dorskt ; och den klocka ringde för hans öra , som är tanken pâ döden , tanken att ens afsikt och ens handling en gang skola multila lika fullständigt 
A 
r\ 
ti4 
P 
H 
i 
\n 
n 
yn 
z 
3 73