T . ï F VETS FIENDER 
15 
det enda . Han grubblade häröfver under sin samina mâltid . Missmodet följde honom hack i häl som en trist kamrat ännu da han pâ eftermiddagen vandrade upp för de tre trapporna tili sitt rum pâ Sturegatan . 
Däruppe hos sig brukade Otto eljes alltid fâ sitt humör igen . Själfva rummet var sä ljust och gladt med sin vida utsikt öfver Humlegârdens gräsplaner och lummiga löfhvalf , villastadens ljusa kvarter och längst bort Lilljansskogen , som om - gärdade staden med sin ringmur af dunkel grönska . Men mest bidrogo rummets minnen att bringa Otto i jämnmod . Det fanns knappast en vrâ därinne , vid hvilken icke nâgon ljus och klingande häg - komst lefde kvar , minnen frân alla gângna âr , sedan Otto först ankommit till Stockholm för att blifva litteratör . Det var minnen frân de unga dagarna med deras vingstarka entusiasm och ostäckta för - hoppningar , deras arbetslust , rusande som ett ädelt vin , minnen af genomkämpade bildningsprocesser och striden för en lifsâskâdning , som brottade sig till klarhet , af länga arbetsnätter , dà boken man läste fick en mer fantastisk glans och ens tanke en stoltare flykt under smâtimmarnas ljudlösa tystnad , intellektuella ansträngningars frigörande rikedom . 
Men sedan Ottos förlofning förra hosten hade rummet fâtt en hei ny skala minnen af ännu inner - ligare och intimare art . Ty allt sedan den dag , hans fästmö först stod in effigie pâ hans skrif - bord , riktande tili honom sin välkomsthälsning , sä fort han lade frân sig hatten , och lät hans arbete glida raskare undan genom sin blick af ömt och