14 
LIFVETS FIENDER 
höll mannen om en spatserkäpp med ett grepp sä fast , som han hâllit i ett vapen . 
Otto tillslöt âter ögonen för a it slippa se sin vis à vis . Men hans fantasi arbetade feberaktigt . 
' Hvem var mannen där midt emot , som betraktade honom med ett sâdant uttryck af hat , och hvilken roll skulle denne obekante spela i hans lif ? Sa fràgade Otto sig själf , ty han erfor den pinsanima förnimmelsen af att han än en gâng skulle stöta samman med denne främling . . . Det künde vara en snöig decembernatt , dà Otto vandrade ensam öfver en skum och folktom gata . Steg skulle närma sig bakom honom , nalkas och nalkas . Förgäfves ilade han , sprang ; just där gatan var mest mörk och öde blef han upphunnen af den högreste främ - lingen , som höll om sin käpp som om ett vapen . . . Eller det künde vara i en svart trappa . Han trervade sig frani steg för Steg , för att just i vinkeln vid trappafsatsen komma ansikte mot ansikte med mannen med den svarta elden i sin hätska blick . . . Min Gud , sâdana fantasterier ! Otto fick lust ati stiga ur vagnen för att komma in i en annan tanke - gâng , men han kände sin vilja totalt förlamad under den andres inkvisitoriska blick . Sä satt han dar som fastnaglad vid bänken med ett växande tryck öfver bröstet och en växande rädsla i blodet . 
Ändtligen stannade spárvagnen vid Humle - gârden . Den okände gick ut , samtalande med sin granne , och ater tyckte Otto sig uppfatta sitt eget namn . Strax därefter steg ocksâ Otto ut , lättad öfve * att vara ensam , men fortfarande plâgad af en kväljande visshet att detta möte icke skulle blifva