116 
LIFVETS FIENDER 
blick râkade Annie , var det en sällsam och hög - tidlig extas öfver honom . Hans väsen var liksom stämdt fiera oktaver högre än vanligt . Han lyfte sin flicka som ett barn uppâ sitt sköt och hviskade i timmar i hennes öra orn sin allra innersta kärlek och sin allra innersta svaghet . Det var som ville han gjuta i hennes hjärta själfva essencen af sin person . Det kom nâgot hemlighetsfullt öfver hans smekning , när han lângsamt strök hennes kind eller pressade sin mun mot hennes , febrilt , som gällde det att blanda blod . När han en gâng var död och det var slut för alltid med allt det ljufva , dà skulle hans Annie , sâ drömde han , minnas det alltsammans , hans ord , hans famntag och hans kyss , minnas det som mättadt med allt hvad kärleken ägde gränslöst och ytterligt . Och det bief en sorts tröst för honom , när dödstanken satte ât , detta att han äfven hädanefter skulle lefva länge och rikt i hâgkomsten hos den kvinna , som han älskade . 
Annie själf tog dock icke längre sin fästmans öfverspända tillstând s â allvarligt , ty hon hade numera fátt som en plötslig säkerhet af , att hans exaltation snart skulle gifva med sig . Sedan hon nu en gâng âter sett honom pâ bättringsvägen , relativt lugn och förhoppningsfull , hade hon lyckats intala sig själf att all fara var öfverständen . Hon var en af dessa sangviniska människor , ât hvilka naturen skänkt ett öfvermatt af spänstighet och läke - kraft . Hoppet behöfde blott räcka henne ett finger för att hon skulle fröjdas , som ägde hon heia dess hand tryckt för evighet i sin . Nu var det lyckligt - vis förbi , allt det skrämmande och hemska , förbi