116 
LIFVETS FIENDER 
blick râkade Annie , var det en sällsam och hög - tidlig extas öfver honom . Hans väsen var liksom stämdt fiera oktaver högre än vanligt . Han lyfte sin flicka som ett barn uppâ sitt sköt och hviskade i timmar i hennes öra orn sin allra innersta kärlek och sin allra innersta svaghet . Det var som ville han gjuta i hennes hjärta själfva essencen af sin person . Det kom nâgot hemlighetsfullt öfver hans smekning , när han lângsamt strök hennes kind eller pressade sin mun mot hennes , febrilt , som gällde det att blanda blod . När han en gâng var död och det var slut för alltid med allt det ljufva , dà skulle hans Annie , sâ drömde han , minnas det alltsammans , hans ord , hans famntag och hans kyss , minnas det som mättadt med allt hvad kärleken ägde gränslöst och ytterligt . Och det bief en sorts tröst för honom , när dödstanken satte ât , detta att han äfven hädanefter skulle lefva länge och rikt i hâgkomsten hos den kvinna , som han älskade . 
Annie själf tog dock icke längre sin fästmans öfverspända tillstând s â allvarligt , ty hon hade numera fátt som en plötslig säkerhet af , att hans exaltation snart skulle gifva med sig . Sedan hon nu en gâng âter sett honom pâ bättringsvägen , relativt lugn och förhoppningsfull , hade hon lyckats intala sig själf att all fara var öfverständen . Hon var en af dessa sangviniska människor , ât hvilka naturen skänkt ett öfvermatt af spänstighet och läke - kraft . Hoppet behöfde blott räcka henne ett finger för att hon skulle fröjdas , som ägde hon heia dess hand tryckt för evighet i sin . Nu var det lyckligt - vis förbi , allt det skrämmande och hemska , förbi
	        

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.