LIFVETS FIENDER 
115 
drifvas upp och ned pâ majstämningens växlande ebb och flod af förhoppningar och melankoli . 
Sä tedde sig vid denna tidpunkt själfva ytan af Ottos sinnesstämning , men under dessa lätta krusningar gick pâ djupet en tung dödsjö efter alla de gângna mânadernas stormar . En gammal vana , ett minile , som plötsligt dök upp , ett ord , hördt i förbigäende , en ätbörd af en obekant , det allra minsta var tillräckligt för att blifva idéassociationen , hvilken som en dunkel brygga âter ledde Ottos själ ned i den värld af ängslan , dar den sä länge dvalts . Det blef andlöst tyst ikring honom . Det svartnade för hans ögon . Stönande som under all världens smärta , hörde han plötsligt stiga ur djupet bruset af dödens flod , den lângsamt rin - nande , isklara Acheron . Tungt slogo dess vâgor mot hvarandra med brustna afskedsord och tankar darrande som fâgelvingar , med händer slitna frân hvarandra och slitna frân det sista ângestfulla greppet om allt , som var lifvets lycka , med sorl af saknad aldrig stillad , af kyssar , som inga läppar möta , och famntag , som ingen famn nâ . Och när denna rekviemsklang trängde tili hans öra , dà künde han kasta sig handlöst pâ golfvet och snyfta utan hejd inför det förfärliga , som förestod . Det var icke längre värdöden med sin milda ro , kring hvilken majtankarna lekte , det var den verkliga döden , vinterdöden med all dess ofattliga ve , inför hvilket hvarje lefvande blodsdroppe spjärnar till - baka , som näfverbiten , hvilken ända tili dess den förkolnat vrider sig under lâgan , som förtär . 
Men när Otto efter dessa genomkämpade ögon -