LIFVETS FIENDER 
113 
var ett urmodigt trädgardshus med gröna fönster - luckor , gömdt bakom ett brunt plank , inbäddadt bland alicer med alderdomströtta träd . Själfva rummet , som han bebodde , var ett täckt flick - näste . Det tillhörde värdinnans nittonáriga dotter , och af en ren slump hade Otto fâtt hyra det pâ en mânad under dennas bortovaro . Alla hennes smâsaker funnos ännu kvar därinne och bundo en krets af vârliga och älskvärda föreställningar om den okända unga flickan själf . Kammaren var ungdomlig och sommarglad med möbler i gammaldags hvit herrgârdsstil och gardiner af brokig kretonn med fladdrande fjärilar och granna blomsterbuketter . En smal , hvit hand hade helt säkert placerat stolarna just sä förtroligt som de stodo i grupper för intima förtroenden och öppenhjärtigt samsprâk , prydt väggen med sin festong af fotografier och blomsterkort med minnen af ung vänskap och erinringar om betydelsefulla data , och under midsommarveckans skrattsjuka tystnad afplockat de strân och dallergräs , som stucko upp ur vaserna . Myrten i fönstret hade kvar nâgot af ägarinnans ömmaste skymningsdröm , kudden i soffhörnet en âterstod af doften frân nes hâr , och öfver flickbyrân med sin spegel hängde tyllen fin och lätt som eil brudslöja . 
Ottos sjuka nerver insöpo med välbehag denna rummets stämning af ung och drömmande kvinn - lighet — den smekte lians sönderslitna tankar som en visa med en mors ömhet i den halftförglömda refrängen . Trânsjukt som ett barn drömde han 
8 . — Lev eri in , Li f vet s Hender .