112 
LIFVETS FIENDER 
VIII . 
Det var med en matt men välbehaglig känsla af konvalescens , som Otto nu mer efter sin flytt - ning frân Humlegârden brukade slà upp ögonen om morgnarna . Han pinades icke längre af dessa uppvaknanden , hvilka i den gamia bostaden plägade lykta hans nätter med en kris af rädsla . Ürngottet läg icke längre fastklibbadt mot hans kind som en flik af en svepduk , och tacket tryckte icke mer som järnvikter hans lemmar . Ännu voro dock hans nätter fulla af hemska drömmar : fall nedför afgrunder utan hotten eller förtviflade flyktförsök genom pass , där fienden lurade i hälvägen , och stegen ekade i dunklet . Fortfarande var han i drömmen uslingen , som pâ blödande fötter sprang gata upp och gata ned för att rädda sig undan Hessler , eller brotts - lingen , som med alla Europas detektiver efter sig kastade sig frân det ena snälltäget tili det andra , hetsad som ett värnlöst villebrâd af heia koppel utaf hundar . 
Sä härskade ännu ângesten öfver hans nätter , men när morgonen kom , lyfte sig skräckbilderna frân hans läger och flydde med bleknande turer för dagsljuset . • Hesslers jättegestalt , som hvarje ögonblick hallucinerat för hononi i hans bostad vid Humlegârden , hade ingen skum vrâ att manas frani ur i den glädtiga kammare , dit han nu tagit sin tillflykt . 
Huset , dit Otto flyttat , lag högt upp pâ Norr - tullsgatan , pä gränsen mellan stad och land . Det