LI F VETS FIENDER 
13 
ställningar följdes af en tomhet sa gränslös , att den förfärade honom själf . 
Pâ sâdant vis brukade Ottos arbetsdag gemen - ligen förflyta däruppe pâ tidningsbyrân . Sa hade den ocksâ gâtt denna septemberdag , dà han i spâr - vagnen for hem till Östermalm . Han kände sig soin en utkramad svamp , där han satt i sitt hörn . Han slöt ögonen , människor kommo och gingo i vaguen , utan att han urskilde det . I en sâdan dvala satt han , ända tili dess en okänd stämma , som plötsligt hviskade hans namn , kom honom att spritta tili . Hvad var det ? Han erfor en plâgsam känsla af att nâgon fixerade honom och pâ samma gâng kände han en stickande smärta i bröstet . Han bief ängslig utan att veta hvarför , svettdropparna pressades fram ur porerna . Sa lyfte han skyggt ögonen för att se efter , hvem det var som betraktade honom , och varseblef midt emot sig tvenne obekanta herrar , af hvilka den ene synbarligen mätte honom frân topp tili tâ . Det var en man öfver medellängd , imponerande genom sin väldiga och axelbreda gestalt . Hufvudet var , ocksâ det , ovanligt stört , äfven i portion till den högresta figuren , fränstötande med sina tinningar , som sköto fram som kulor öfver ögonen , och det massiva underansiktet med sina grofva käkar . Det fanns intet blidt , ömt eller leende i detta vâldsamma anlete , som bristen pâ skägg — han hade blott en gles mustasch öfver den hop - pressade munnen — förlänade en ökad karaktär af hârdt och dystert allvar . Men niest pinades Otto af hans ögon — de riktade sig emot honom med nâgot hemskt och hotfullt i blicken . Högra handen