LIFVETS FIENDER 
111 
blod och undergâng , och att den Otto Imhoff , som gick därute pâ gatan och inbillade sig vara fri , blott var en fantasibild af det bleka , utpinade jaget däruppe . . . Men smâningom växte befrielsekänslan sig medveten i hans inre . Det kändes som en oändlig lättnad ; och han säg sig ikring som pâ en ny värld med en ny blick , med denna giada rörelse , som konvalescenten känner första gângen han mer ut frân sjukhuset . 
Med aprils vanliga nyckfullhet hade vädret totalt skiftat sedan gârdagen . Nu var det en strâlande snösmältningsdag med ljus himmel och drifvande töbläst . Husen stodo med breda strimmor i solen , och väggarna tycktes hafva förlorat nâgot af sin tyngd i det tunna vârljuset . Det stod ett regn af skimrande stänk kring knutarna , och ur tak - rännornas mynningar plaskade glimmande droppar . Dagsmejan förminskade snölagren sä drifvorna blefvo svartädrade och porösa och marken tittade fram , brun och vât . Kring de kala träden gen - ljödo sparfvarnas staccaterade vârrop , och genom lüften drog som en doft af de första violernas frost - bitna kalkar . 
Otto genomströmmades af lifslust och hopp . För första gângen pâ oöfverskädligt länge fick han tro pâ att hans öde dock ännu künde vändas tili sol och allt det fasansfulla och mörka försvinna som hugskott , glömda ögonblicket sedan de födts . 
Han fattades af en ödmjuk vördnad inför detta lif , som är sä outtömligt om icke pâ verklig läke - kraft , sâ dock pâ drömmar och illusion .
	        

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.