LIFVETS FIENDER 
111 
blod och undergâng , och att den Otto Imhoff , som gick därute pâ gatan och inbillade sig vara fri , blott var en fantasibild af det bleka , utpinade jaget däruppe . . . Men smâningom växte befrielsekänslan sig medveten i hans inre . Det kändes som en oändlig lättnad ; och han säg sig ikring som pâ en ny värld med en ny blick , med denna giada rörelse , som konvalescenten känner första gângen han mer ut frân sjukhuset . 
Med aprils vanliga nyckfullhet hade vädret totalt skiftat sedan gârdagen . Nu var det en strâlande snösmältningsdag med ljus himmel och drifvande töbläst . Husen stodo med breda strimmor i solen , och väggarna tycktes hafva förlorat nâgot af sin tyngd i det tunna vârljuset . Det stod ett regn af skimrande stänk kring knutarna , och ur tak - rännornas mynningar plaskade glimmande droppar . Dagsmejan förminskade snölagren sä drifvorna blefvo svartädrade och porösa och marken tittade fram , brun och vât . Kring de kala träden gen - ljödo sparfvarnas staccaterade vârrop , och genom lüften drog som en doft af de första violernas frost - bitna kalkar . 
Otto genomströmmades af lifslust och hopp . För första gângen pâ oöfverskädligt länge fick han tro pâ att hans öde dock ännu künde vändas tili sol och allt det fasansfulla och mörka försvinna som hugskott , glömda ögonblicket sedan de födts . 
Han fattades af en ödmjuk vördnad inför detta lif , som är sä outtömligt om icke pâ verklig läke - kraft , sâ dock pâ drömmar och illusion .