110 
LIFVETS FIENDER 
höfding som Sivers var tili heia sin natur , fann han mycket nöje i att spela rollen af deus ex machina , och sedan han ähört Annie med hela den öfverlägsna förbindligheten hos en diplomat , som gifver audiens , hade han strax tröstat henne och lofvat att taga saken om hand och »rädda» Otto . Heia denna morgon hade han ocksâ spelat försyn med en oklanderlig aplomb . Han hade ut - verkat tjänstledighet för Otto pâ Stockholms - Posten , talat med en psykiatriker , och nu forde han själf patienten — halft mot dennes egen vilja — tili en annan bostad längt bort frân den ödesdigra omgif - ning , där Otto alltför länge vistats . Otto hade först erfarit en blandning af blygsel och verkligt hat , när Sivers trängde in tili honom och utan mis - kund vidrörde den hemliga sjukdom , som sedan mânader tärt honom , men denne unge partichef med det energiska , slätrakade ansiktet och den okufliga viljan i de kalla , blâ ögonen , hade i dag , som alltjämt förr , haft en hypnotisörs befallande makt öfver hans handlingar . Otto hade lydt , om ocksâ slappt och likgiltigt . 
Men när han nu steg nedför de halfskumma trappor , där alla ângestens furier hetsat . honom , frân det hus , som för honom varit ett fängeise , hvars mörker hotat att helt omhölja hans själ , frâgaae han sig själf , om det verkligen var möjligt att han nu för alltid fick lämna denna ängslans och förtviflans boning . Det föreföll honom hart när otroligt . Han kände det , som den verklige Otto Imhoff ännu alltjämt var fängslad därinne i det grâ huset , rufvande i sin ensamhet öfver förföljelse ,