LIFVETS FIENDER 
109 
och tankar i hennes hufvud . Medan târarna ström - made ned för hennes kinder , vaggade hon af och an med kroppen , och hennes skugga rörde sig i grotesk förstoring pä väggen bakom henne . Men smâningom âterkommo dock det hopp och den handlingskraft , som bildade djupet af hennes väsen . Det kom reda öfver hennes tankars hoptrasslade härfva . Smärtan vek tillbaka för hennes klara för - stând , och med ens belyste ett beslut det virrvarr af planer , som korsade hennes hjärna . 
Redan i afton skulle hon gâ och rädföra sig med Wilhelm Sivers , ty nu begrep hon med ens , att Otto genast mäste i ro , bort frân Hesslers när - het , att den eviga oro , som dessa mânader förtärt honom , var en själssjukdom , som slagit rot inom ho no m och hotade att döda all hans besinning . 
Hon gick nâgra slag i rummet af och an . Sa kastade hon i febril hast pa sig sina ytterplagg och erfor en egendomlig bedöfning i att handla . Pá en minut var hon färdig och stod där höljd i sin pälskrage . Hon säg ut som en annan människa än för en halftimme sedan . Allt det smätäcka och flickaktigt koketta i hennes anletsdrag var borta , och där ansiktet blekt , med ett drag af tyglad smärta kring de hoppressade läpparna , skymtade mellan pälsmössan och boan hade det fâtt nägot af en antik statys stränghet . 
Hon gick med en nervös gâng ned pâ gatan . Snön föll öfver henne och tackte hennes spâr . . . 
Vid middagstiden dagen därpä kommo Wilhelm Sivers och Otto Imhoff samman nedför trapporna i det hus , där Imhoff och Hessler bodde .