108 
LI F VETS FI ENDER 
Hon följde honom ut i tamburen och med konstlad lekfullhet stack hon brefvet i hans ulster . Men i samma ögonblick drog hon âter upp handen och tog fram revolvern . 
»Jesus ! » utropade hon , »hvad vili detta säga . . . Hvad i guds namn skall du göra med den liär ? » 
Hon gick rakt emot honom , tvang honom att se sig in i ögonen , och där de stodo i den half - skumma entréen , bristfälligt upplyst af en darrande gaslâga , stirrade de stelt , nästan hotfullt pâ hvar - andra . 
»Gif hit den , » sade sä Otto , först lägt , doft , men sedan halfskrikande i plötslig upphetsning . »Gif hit den . Jag mäste ha den . Har du dà inte märkt att Hessler förföljer mig , vili anfalla mig ? Eller vili du att jag skall lâta honom sia ner mig som en hund ? » 
Annie vacklade mot väggen . Det svindlade för hennes ögon och hon pressade handen hârdt mot hjärtat . Sâ förmadde hon behärska sig . 
»Se här . . . Du vet att du bär ansvaret för bâdas vâr lycka . » 
Hon räckte honom vapnet med eil afmätt ât - börd . Rösten hade en dödsstunds högtidlighet . 
»Förlät , förlät ! » var allt hvad han künde svara . Han tryckte henne konvulsiviskt till sitt bröst , kysste hennes panna , hennes ögonlock och sprang sin väg utan • förklaring , löften eller afskedsord . 
När Annie bief ensam , föll hon i häftig grât , kraftlös och förlamad , som man blir ansikte mot ansikte med en olycka , som man ej har makt att afstyra . Det rörde sig en förvirrad massa bilder