106 
LIFVETS FIENDER 
rike , som han hade nyckeln till , ett rikc med sin historia , sina minnen och sitt framtidshopp . En varm blodström rann genom hans bröst . Det kom sâng i hans sinne . För ett ögonblick glömde han allt utom lyckan att vara älskad . 
»Otto , är det verkligen du ? I detta herrans väder ! » Annie sprang emot honom med ett enda leende öfver ögon och ansikte . 
»Joo ! . . . Och när jag steg in , kändes det som jag var längt fram i tiden , en annan snöig vinterkväll än den i dag , och jag kom h e m och ertappade min egen fru vid mitt skrifbord , syssel - satt med att fuska i mitt eget handtverk med nâgot misstänkt författeri . » 
Annie drog honom fram tili skrifbordet och visade honom brefvets öfverskrift . 
»Nej , men satt liten verkligen och skref tili mig i sin ensamhet ? » 
»Jag hade en sâdan lust att sanatala med dig . Jag hade suttit och klinkat som vanligt i skym - ningen och blifvit tungsint till mods . . . Det före - kom mig , bäst jag spelade pâ din älsklingssonat , Appassionatan , att tonerna vid sidan af sin klang - skönhet hade en fördold mening , som vi människor icke förstodo , men som kaiiske ägde lösningen pâ all vâr oro . . . Hvem vet . om svaren pâ alla vâra frâgor icke finnas i ett par ackord af Beethoven . . . Det ena gaf det andra , och sâ grubblade jag öfver oss , öfver dig , och öfver . . . » 
»Tyst , tyst ! » afbröt Otto . »Icke nâgot om det i dag ! Det ha vi glömt . . . Lât oss sätta oss här vid elden . . . Hvad här är lugnt och varmt . Tänk