104 
LIFVETS FIENDER 
sorlade , med hvilka han en gang glammat och skämtat , men hvilka nu nämnde hans namn med förskräckelse och kall nyfikenhet . . . Sä mynnade allt ut i de hundra olika sorter af mörker , som man varsnar i halfvakna decembernätter ; det är mörkret , som ser pâ en sorgbundet och tungt som en förtviflad moders öga , det är mörkret , hotfullt som den svarta hösthimmelen , när den spänner sig öfver oceanen , det är mörkret , som pâ samma gang är tyngd och äugest , tryckande som lager af svart muH . Och detta mörker tycktes evigt , ljusnande tili dagar och tätnande tili nätter inom samma kala , orörliga väggar . 
Sä spratt Otto tili , betraktade kommis'en , inen denne stod i samma position med samma leende pâ läppen . Han betalade och gick . 
Men när han väl kom ut pâ gatan , kände han sig med ens märkligt lugnare tili sinnes . Det ut - strâlade en egendomlig säkerhet frân den lilla tinge - sten han bar i fickan . Blott han vidrörde den , erfor han en känsla af kraft , som han ej förnummit pä lânga veckor , en trotsig lust att söka bekämpa sitt öde . »Min lilla revolver , » muinlade han för sig själf med en smeksam ton , »min lilla revolver , » och vapnet verkade upplifvande pâ hela hans organism som alkohol eller en morfininsprutning . Med ens före - föll hela den hotande katastrofen uppskjuten . Han bief lättare till sinnes med det begär att skämta och att sorglöst njuta ögonblicket , som alla de erfarit , hvilka med klar panna stâtt inför farans och af - görandets stund . 
I stället för att gâ hem beslöt han att öfver -